Ramona är inte mitt riktiga namn, Ramona är bara ett namn som jag skyddar mig med. Mitt riktiga namn är inte ens i närheten av Ramona, därför känns det som om detta borde vara ett ganska säkert namn.

Varför skapade jag denna blogg för?
För att få skriva av mig. Jag har redan två bloggar (vilket jag inte kommer att nämna här vilka, det skulle avslöja min identitet direkt) men där kan jag inte vara 100% ärlig. För jag är aldrig 100% ärlig till någon och har aldrig varit. Därav namnet trippelliv. För det är precis vad jag lever.

Liv nr 1
Ramona (fortfarande inte mitt namn).
Självhat och osäkerhet.
Jag lever med min familj i en villa i ett litet samhälle och jag är äldst av syskonen, mer tänker jag inte säga. Jag försöker se glad och sprallig ut, vilket jag är när jag har mina bra dagar. Jag tycker inte om att sitta still och jag är ganska social av mig. Egentligen är jag blyg, men har jag väl lärt känna någon så är jag väldigt pratglad av mig. Jag är nog den person som du minst skulle ana har något som helst problem, jag smälter in i mängden perfekt. Jag är som en kameleont. Gör allt för inte synas, för att inte bli upptäckt.

Hemma har alla svårt att se mina problem. Jag är den storasystern som inte säger emot ifall mamma vill att jag ska laga mat eller städa. Jag suckar oftast, men gör ändå vad jag blir tillsagd. Redan vid tidig ålder så satte jag stora krav på mig själv när det gällde att ta hand om småsykonen och både mamma och pappa tyckte att jag gick överstyr. Jag var ju så liten och någon så liten ska inte ta så mycket ansvar, men jag kunde inte hjälpa det. Om jag inte visste vart mina syskon fanns så fick jag panik. Jag var tvungen att veta vart de var och var de gjorde. De kunde ju skada sig.

Utåt sett så var jag ju den där söta lilla duktiga flickan. Men allt var ett spel, bara för att passa in. Bara för att bli sedd. Och så har det fortsatt. Jag har trott att min roll var att vara fröken duktig som alltid tog hand om allt och jag har inte vetat nått annat. Men, jag vet inte när, men någon gång så började jag bryta mig loss och märkte hur dåligt jag faktikst mådde.

Nu när jag tittar i gamla dagböcker så ser jag att redan vid väldigt tidig ålder, så som vid 8-9 års ålder, hatade jag mig själv. Vilket jag gör fortfarande idag.

Det är helt enkelt en bit av Ramona. För det finns inget som jag är så duktig på som att hata mig själv och att känna mig osäker. Så fort jag lämnar min "trygga-zon" så känner jag panik. Jag vet inte hur jag ska betee mig eller något. Jag känner mig, ja osäker helt enkelt.
Jag kan faktikst inte komma på någon gån då jag kännt mig säker. Säker på vad jag gör, vem jag är eller vad jag står. Jag måste alltid tänkta "Vad skulle andra tänka och tycka", för för mig finns det inget "jag". Jag är något så obetydligt att jag inte är värd att lyssna på. Men trotts det så kan det göra väldigt ont inom mig. För jag vill ju så mycket mer än att vara frökne duktig och/eller den-där-som-finns-men-inte-syns.

Jag vill ju vara Ramona, jag vill vara säker på mig själv, jag vill älska mig själv, jag vill känna mig trygg och nöjd med mig själv.
Jag vet bara inte hur man gör.