Om det är fullt av stavfel skyller jag på fyllan just nu.

Fan!
Fyllan borde rädda mig från det onda, det brukar den göra.
Men inte nu.
Innan kunde jag bara supa mig stupfull och sen var allt bra, men nu hjälper det inte längre.
Fan!
Jag vill bara känna den underbara känslan igen!
Fan!
Jag vill bara känna ruset och vara lycklig. Som jag var innan. Då det bara funkade. Då jag kunde dricka, känna ruset och skratta mig lycklig.
Då det faktiskt funkade.
Nu går det inte. Nu blir jag bara mer ledsen varje gång. Vafan?!
Jag vill ha tillbaka mitt rus!
Jag vill få känna mig lycklig igen!
Jag vill ha mitt lyckliga fyllerus igen.
Vad ska jag göra för att få det tillbaka igen?

Öronen gör ont.
Det spelar ingen roll.
Spräng bort det,
få det att försvinna.

Höjer volymen lite till.
Högtalarna skorrar.

Försvinn!!
Konstig kännsla i magen.
Vad är fel?
Hela kroppen pirrar.
Spräng bort allt i huvet,
FÖRSVINN!

En hel del personer reagerade på mitt förra inlägg.

Jag är ledsen att jag visar upp min arm så som jag faktiskt gjorde och jag vet att det kan vara välldigt triggande för en del (inte för att någon påpekade det, men jag vet det själv). Men detta är ändå min blogg, min blogg där jag måste få skriva av mig. Få känna att mina nära och kära, förhoppningsvis, inte ser vad jag skriver så jag kan vara 100% ärlig för en gångs skull.

Egentligen så ville jag bara skriva en sak, Tack.

Jag vet att klockan ringer om typ 5 timmar och att jag måste sova, men jag måste också få skriva av mig!
Jag vill så gärna få ut allt, få prata med mina vänner och berätta hur dåligt jag mår. Men hur f*n ska jag kunna göra det? Då försvinner de på en gång! Då blir jag här ensam kvar. De har hunnit bli allt för trötta på mig nu och jag måste låtsas om som om allt är bra. Speciellt nu när de är så långt bort och jag har fått konkurans. På ett sätt är jag glad att jag flyttade hem igen, för jag hade nog knappast klarat av när jag ser mina vänner förvinna till andra personer men samtidigt känns det piss att jag bor hemma igen. Tänk om jag var där, då kanske vi inte skulle glida isär lika lätt?

Nu säger jag inte att vi glidit isär, men ändå. Jag som är så super otroligt känslig får allt att kännas så i alla fall.
Jag vill förfan bara ha min kompis för mig själv, hur jävla egoistiskt och bortskämt det låter så är det sant. Jag vet att den nya personen kommer bli mycket bättre vän med henne, dom är ju trotts allt mer lika. Vi har inget gemensamt egentligen, men den nya har en massa.

Jag kan nog lika väl se mig själv som ensam.
Då är jag ju i alla fall berädd när det händer.

Jag har faan ingen stans att ta vägen. Jag vill bara kunna prata med en kompis. Prata ut om att jag tycker livet är förjävligt, men har ingen. Alltså jag har ju en hel del kompisar, massor faktiskt, men jag är så rädd att förlora dom så jag säger inget. Jag vet ju hur nära jag varit innan så jag tänker inte säga nått. Det känns jävligt tungt, men detta är tydligen nått jag måste klara själv.

Fuck vad jag hatar livet just nu!

Jag bara undrar, var det verkligen så lätt?
Det har bara gått en vecka sen skolan började och ni har redan glömt mig. Ni har redan glömt vem Ramona är, ni kommer inte ens ihåg namnet. Jag finns inte längre. Inte för er i alla fall.

Ni kommer alltid finnas hos mig, men jag aldrig hos er.

Ana, det är bara du kvar nu. Nu måste du hjälpa mig igen!

Tårarna är nära.
Min kompis och jag har inte pratats vid på ett tag nu och det känns som om hon dissar mig. Jag vet ju att hon inte gör det, det är bara mycket nu när skolorna börjar och så.

Varför känner jag mig alltid så ensam för?
Jag kan vara i ett rum med 20 pers och jag pratar med alla och har skit kul, men ändå känns det som om jag är helt ensam. Jag är ju fan dum i huvet.

Usch jag känner mig helt värdelös.
Jag har inte städat rummet, duschat (lite smått dusch fobi eller nått :O) eller tränat.
Usch, usch, usch!
Ont i huvudet och sömnbrist har jag med.
Blä för allt det här!

I morgon måste jag ta mig själv i kragen!
Det första jag ska göra när jag vaknar i morgon är att gå ut och jogga lite, sen blir det dusch och sist städning.
Jag måste ta och skärpa mig!

Själva och Ana har varit lugna nu på sista tiden, allt för lugna. Jag får knappt ingen ångest när jag äter längre, bara när jag äter JÄTTE mycket så det känns som om magen ska explodera och Sjävla vill inte straffa mig längre.
Vad är det här egentligen?

Fyfan, mitt liv är helt upp och ned. Hoppas allt blir bättre tills skolan börjar då man får mer desiplin och rutin igen.
Jag hoppas verkligen, annars vet jag inte hur detta ska gå.
:(

Om någon skulle börja läsa min blogg och skulle vilja följa den, så klickar ni här:
Följ min blogg med bloglovin