Vem är Ramona? ~ Ana ~ Del 3 av 3
Liv nr 3
Mitt ana liv.
Vadå ana?
Anorexia, proana är kanske mera rätt.
Jag har alltid hatat mitt utseende och varit överviktig men aldrig lyckats göra något åt det. Jag har alltid kollat in lite då och då på anabloggar och varit så avundsjuk på att de kan vara så duktiga och inte jag. Att jag började "använda" ana kom egentligen av en slump.
Först och främst kom ju min depression, vilket gjorde att jag vill dö så jag ville inte äta. Jag åt max en gång per dag och då åt jag oftast inte mer än min knytnäve. Självklart rasade jag i vikt, mycket och snabbt. Då tänkte jag inte så mycket på det, men efteråt när jag börjar må bättre, då bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Så jag började följa anabloggar för att få tips.
Nästa steg, att kunna spy, kom också via en slump egentligen. Jag var full, riktigt riktigt full och mådde illa. Problemet är bara att jag är en sådan människa som inte kan spy, det kommer inget trotts att jag tittar på riktigt äckliga saker, sen är det ett till problem. Jag har (eller hade) spyfobi. Jag vågade verkligen inte stoppa fingrarna i halsen och spy, fårga mig inte varför, men så var det. Men på fyllan gör man ju saker som man inte borde, och det gjorde jag med. Jag stoppade fingrarna i halsen gång på gång och och även tandborsten och jag spydde.
Dagen efter tänkte jag mycket (var kanske inte superenkelt eftersom jag var ganska bakis, men det har inte med saken att göra). Jag tänkte på vad jag hade gjort. Jag klarade faktiskt av att stoppa fingrarna i halsen. Jag var stolt, riktigt stolt. Men såklart sa jag inte det till någon.
Några veckor senare skulle jag vara helt själv en hel helg. Då gick allt fel. Jag började hetsa. För er som inte vet vad det innebär så är det, jag antar att man är så hungrig så hjärnan säger till kroppen att äta allt den ser. För det är precis vad man gör. Och jag åt och åt och åt. Det fanns ingen stopp. Efteråt fick jag sådan fruktansvärd ångest så jag trodde jag skulle dö (om inte magen som kändes mega stor tog död på mig först). Så jag stoppade findrarna i halsen. Om och om igen. Och där började det på riktigt.
Såfort jag ätit för mycket blev det toan. Jag skapade en proana blogg (proana = du har inte anorexia, men du lever som du hade anorexia, du kan alltså bli "normal" när du vill), jag började följa mer bloggar och komentera dem och jag fick ana-vänner. Jag började göra thinspovideos (thinspo = oftast smala tjejer, insperation och peppning) och lägga ut på youtube och jag kände som om jag faktiskt klarade av något för första gången i mitt liv. Jag var stolt. Sen har det bara rullat på.
Jag är fortfarande överviktig och har en lång bit kvar, men jag kämpar vidare. Jag ska bli smal! Jag ska bli vacker!
Jag ska bli perfekt!
Detta är mina tre liv.
Ramona
Själva (mitt självdestruktiva beteendes smeknamn)
Ana.
Detta är jag.
Vem är Ramona? ~ Självdestruktiv ~ Del 2 av 3
Liv nr 2
Mitt självdestruktiva liv..
Jag gör allt för att försöka dölja det, men samtidigt allt för att alla ska veta. Låter det knäppt? Ja det är det lite, men låt mig förklara. Om fel personer får reda på det så blir det bup och psykologer ännu en gång, därför gäller det att vara försiktig. Men samtidigt vill jag att hela världen ska veta, att hela världen ska tycka synd om mig. Varför? Därför jag alltid varit den där lilla duktiga flickan. Hon som alltid var så perfekt, men ingen titta åt, för var som alla andra. Jag vill att alla ska se för att de ska förstå hur ont det faktiskt gör inom mig. Se hur skadad jag är inombords.
Varför gör jag det då? Ska jag vara ärlig så kan jag inte svara på denna fråga helt, för jag vet knappt själv. Jag har alltid varit lite självdestruktiv av mig. Ätit för mycket, inte ätit tillräckligt, slagit mig själv, "snärtat" till mig med tofsar och gummiband, använt nålar för att sticka mig och någon gång skärt mig. Men det hela började inte förens jag såg en kompis som skärt sig och det kändes som mitt fel eftersom jag inte funnits där för henne av olika anledningar. Därför, både för att straffa mig och ge hämnd på henne så skärde jag mig.
Jag vill ge hämnd på henne, visa hur mycket hon faktiskt skadat mig när hon gjorde så mot sig själv. Problemet var bara att jag fastnade. Totalt. Ett sår blev till två, två blev till tre, tre blev till fyra och så fortsatte det tills jag hade över 70 sår på en arm på mindre än 24 timmar. Och det fortsatte så. Jag upptäckte hur skönt det var att lätta på trycket, vilket lugn det blev i huvudet. Min arm fick aldrig läka riktigt helt förens jag var där igen med ett rakblad. Tillslut var det så fullt på armen att jag fick gå över till nästa.
Kompisarna blev förtvivlade. De slängde rakblad, de gömde vassa saker, de skällde ut mig, de försökte prata förstånd med mig, de gjorde allt för mig. De var förtvivlade när de såg sin bästa kompis gå från en glad och sprallig tjej (som egentligen bara var en fasad) fastna i ett sorts drogmissbruk som hon inte kunde bli av med.
Drogmissbruk? Tänker ni säkert nu, ja det är det faktiskt. Att skära sig själv är inte bara att sluta. Att skära sig hjälper på så många sätt (men om du aldrig skärt dig och läser detta så försväntar jag mig inte att du ska förstå, men vad du än gör, börja aldrig! Du kan nog aldrig bli riktigt "frisk" från det) det får den psykiska smärtan att försvinna, du blir lung, det är jätte bra att straffa sig själv med det osv. Men har man väl börjar är det kört.
Men tillbaka till ämnet. Jo det jag nyss skrev var ju att mina vänner blev förtvivlade och frustrerade av allt som hände. Och mitt i allt kom min depression. Jag har alltid haft små depressioner, men aldrig som jag fick denna gång.
Jag såg ingen mening med livet längre.
Såren blev längre och flera och de kom allt oftare på armarna (jag kunde sitta en hel dag instängd på rummet med ett rakblad och skära upp hela armen). Jag gick knappt aldrig till skolan längre och gjorde jag det var jag alltid helt frånvarande och jag skolkade i stort sätt alla lektioner. Mina betyg sjönk drastiskt och vännerna blev mer oroliga. Från att vara en social, pratglad, sprallig tjej till någon som inte sa något eller aldrig log. Jag åt knappt inget heller (detta kommer jag gå in på mera på del tre) för jag brydde mig inte. Jag vill dö.
Flera gånger försökte jag ta sjävlmord genom att ta smärtstillande piller och skära sönder en pulsådra, men vågade aldrig riktigt gå hela vägen.
Mina kompisar började bli riktigt oroliga nu, speciellt min bästis som såg till mig varje dag. Hon tvingade mig att äta, hon såg till att mina piller var i säkert förvar, lika så allt vasst jag ägde. Hon var en riktigt bästa vän, en riktig ängel och jag har mitt liv att tacka till henne, för det var endast henne jag levde för. Inget annat bryde jag mig om, jag levde endast för henne.
Var var då mina föräldrar och mina syskon under denna tiden?
De var inte där just då helt enkelt. Jag bodde inte hemma av en anledning och träffade dem därför inte allt för ofta så de visste inget om.
Under den tiden gick jag till bup, men hamnade mellan stolarna och fick konstiga, oregelbunda tider och fick inte träffa samma person mer än två gånger. Detta gjorde att jag aldrig fick en full diagnos, men chansen var stor att jag led/lider av separationsångest, identitetskris, panikångest och depression (eventuellt något mera som de aldrig hade tid med att göra någon undersökning av).
Nu har visserligen allt lugnat ner sig och jag mår bättre, men jag skadar mig själv fortfarande på ett eller annat sätt, och ärren är något jag kommer få leva med i resten av mitt liv.
De kommer blekna, visst, men de kommer alltid finnas där. Och jag kommer alltid ha ärr i själen
Vem är Ramona? ~ Självhat & osäkerhet ~ Del 1 av 3
Ramona är inte mitt riktiga namn, Ramona är bara ett namn som jag skyddar mig med. Mitt riktiga namn är inte ens i närheten av Ramona, därför känns det som om detta borde vara ett ganska säkert namn.
Varför skapade jag denna blogg för?
För att få skriva av mig. Jag har redan två bloggar (vilket jag inte kommer att nämna här vilka, det skulle avslöja min identitet direkt) men där kan jag inte vara 100% ärlig. För jag är aldrig 100% ärlig till någon och har aldrig varit. Därav namnet trippelliv. För det är precis vad jag lever.
Liv nr 1
Ramona (fortfarande inte mitt namn).
Självhat och osäkerhet.
Jag lever med min familj i en villa i ett litet samhälle och jag är äldst av syskonen, mer tänker jag inte säga. Jag försöker se glad och sprallig ut, vilket jag är när jag har mina bra dagar. Jag tycker inte om att sitta still och jag är ganska social av mig. Egentligen är jag blyg, men har jag väl lärt känna någon så är jag väldigt pratglad av mig. Jag är nog den person som du minst skulle ana har något som helst problem, jag smälter in i mängden perfekt. Jag är som en kameleont. Gör allt för inte synas, för att inte bli upptäckt.
Hemma har alla svårt att se mina problem. Jag är den storasystern som inte säger emot ifall mamma vill att jag ska laga mat eller städa. Jag suckar oftast, men gör ändå vad jag blir tillsagd. Redan vid tidig ålder så satte jag stora krav på mig själv när det gällde att ta hand om småsykonen och både mamma och pappa tyckte att jag gick överstyr. Jag var ju så liten och någon så liten ska inte ta så mycket ansvar, men jag kunde inte hjälpa det. Om jag inte visste vart mina syskon fanns så fick jag panik. Jag var tvungen att veta vart de var och var de gjorde. De kunde ju skada sig.
Utåt sett så var jag ju den där söta lilla duktiga flickan. Men allt var ett spel, bara för att passa in. Bara för att bli sedd. Och så har det fortsatt. Jag har trott att min roll var att vara fröken duktig som alltid tog hand om allt och jag har inte vetat nått annat. Men, jag vet inte när, men någon gång så började jag bryta mig loss och märkte hur dåligt jag faktikst mådde.
Nu när jag tittar i gamla dagböcker så ser jag att redan vid väldigt tidig ålder, så som vid 8-9 års ålder, hatade jag mig själv. Vilket jag gör fortfarande idag.
Det är helt enkelt en bit av Ramona. För det finns inget som jag är så duktig på som att hata mig själv och att känna mig osäker. Så fort jag lämnar min "trygga-zon" så känner jag panik. Jag vet inte hur jag ska betee mig eller något. Jag känner mig, ja osäker helt enkelt.
Jag kan faktikst inte komma på någon gån då jag kännt mig säker. Säker på vad jag gör, vem jag är eller vad jag står. Jag måste alltid tänkta "Vad skulle andra tänka och tycka", för för mig finns det inget "jag". Jag är något så obetydligt att jag inte är värd att lyssna på. Men trotts det så kan det göra väldigt ont inom mig. För jag vill ju så mycket mer än att vara frökne duktig och/eller den-där-som-finns-men-inte-syns.
Jag vill ju vara Ramona, jag vill vara säker på mig själv, jag vill älska mig själv, jag vill känna mig trygg och nöjd med mig själv.
Jag vet bara inte hur man gör.
