Detta är fortsättningen från Vem är Ramona? ~ Självhat & osäkerhet ~ Del 1 av 3. Detta kommer nog bli den längsta av delarna, detta kommer nog säkert även vara det längsta inlägg jag någonsin kommer göra på min blogg.

Liv nr 2
Mitt självdestruktiva liv..
Jag gör allt för att försöka dölja det, men samtidigt allt för att alla ska veta. Låter det knäppt? Ja det är det lite, men låt mig förklara. Om fel personer får reda på det så blir det bup och psykologer ännu en gång, därför gäller det att vara försiktig. Men samtidigt vill jag att hela världen ska veta, att hela världen ska tycka synd om mig. Varför? Därför jag alltid varit den där lilla duktiga flickan. Hon som alltid var så perfekt, men ingen titta åt, för var som alla andra. Jag vill att alla ska se för att de ska förstå hur ont det faktiskt gör inom mig. Se hur skadad jag är inombords.

Varför gör jag det då? Ska jag vara ärlig så kan jag inte svara på denna fråga helt, för jag vet knappt själv. Jag har alltid varit lite självdestruktiv av mig. Ätit för mycket, inte ätit tillräckligt, slagit mig själv, "snärtat" till mig med tofsar och gummiband, använt nålar för att sticka mig och någon gång skärt mig. Men det hela började inte förens jag såg en kompis som skärt sig och det kändes som mitt fel eftersom jag inte funnits där för henne av olika anledningar. Därför, både för att straffa mig och ge hämnd på henne så skärde jag mig.

Jag vill ge hämnd på henne, visa hur mycket hon faktiskt skadat mig när hon gjorde så mot sig själv. Problemet var bara att jag fastnade. Totalt. Ett sår blev till två, två blev till tre, tre blev till fyra och så fortsatte det tills jag hade över 70 sår på en arm på mindre än 24 timmar. Och det fortsatte så. Jag upptäckte hur skönt det var att lätta på trycket, vilket lugn det blev i huvudet. Min arm fick aldrig läka riktigt helt förens jag var där igen med ett rakblad. Tillslut var det så fullt på armen att jag fick gå över till nästa.

Kompisarna blev förtvivlade. De slängde rakblad, de gömde vassa saker, de skällde ut mig, de försökte prata förstånd med mig, de gjorde allt för mig. De var förtvivlade när de såg sin bästa kompis gå från en glad och sprallig tjej (som egentligen bara var en fasad) fastna i ett sorts drogmissbruk som hon inte kunde bli av med.

Drogmissbruk? Tänker ni säkert nu, ja det är det faktiskt. Att skära sig själv är inte bara att sluta. Att skära sig hjälper på så många sätt (men om du aldrig skärt dig och läser detta så försväntar jag mig inte att du ska förstå, men vad du än gör, börja aldrig! Du kan nog aldrig bli riktigt "frisk" från det) det får den psykiska smärtan att försvinna, du blir lung, det är jätte bra att straffa sig själv med det osv. Men har man väl börjar är det kört.

Men tillbaka till ämnet. Jo det jag nyss skrev var ju att mina vänner blev förtvivlade och frustrerade av allt som hände. Och mitt i allt kom min depression. Jag har alltid haft små depressioner, men aldrig som jag fick denna gång.
Jag såg ingen mening med livet längre.

Såren blev längre och flera och de kom allt oftare på armarna (jag kunde sitta en hel dag instängd på rummet med ett rakblad och skära upp hela armen). Jag gick knappt aldrig till skolan längre och gjorde jag det var jag alltid helt frånvarande och jag skolkade i stort sätt alla lektioner. Mina betyg sjönk drastiskt och vännerna blev mer oroliga. Från att vara en social, pratglad, sprallig tjej till någon som inte sa något eller aldrig log. Jag åt knappt inget heller (detta kommer jag gå in på mera på del tre) för jag brydde mig inte. Jag vill dö.

Flera gånger försökte jag ta sjävlmord genom att ta smärtstillande piller och skära sönder en pulsådra, men vågade aldrig riktigt gå hela vägen.
Mina kompisar började bli riktigt oroliga nu, speciellt min bästis som såg till mig varje dag. Hon tvingade mig att äta, hon såg till att mina piller var i säkert förvar, lika så allt vasst jag ägde. Hon var en riktigt bästa vän, en riktig ängel och jag har mitt liv att tacka till henne, för det var endast henne jag levde för. Inget annat bryde jag mig om, jag levde endast för henne.

Var var då mina föräldrar och mina syskon under denna tiden?
De var inte där just då helt enkelt. Jag bodde inte hemma av en anledning och träffade dem därför inte allt för ofta så de visste inget om. 

Under den tiden gick jag till bup, men hamnade mellan stolarna och fick konstiga, oregelbunda tider och fick inte träffa samma person mer än två gånger. Detta gjorde att jag aldrig fick en full diagnos, men chansen var stor att jag led/lider av separationsångest, identitetskris, panikångest och depression (eventuellt något mera som de aldrig hade tid med att göra någon undersökning av).

Nu har visserligen allt lugnat ner sig och jag mår bättre, men jag skadar mig själv fortfarande på ett eller annat sätt, och ärren är något jag kommer få leva med i resten av mitt liv.
De kommer blekna, visst, men de kommer alltid finnas där. Och jag kommer alltid ha ärr i själen