Jag är så jävla depp.
Jag vill bara gråta men det kommer inget.
Halsen gör ont efter att jag spydde innan, jag måste sluta spy så mycket! Det gör för ont nu!

Jag vet att hon saknar mig.
Jag vet att hon inte tycker om den "nya" lika mycket som mig,
men det gör ändå så ont!
Gör ont att inte veta vilka hon pratar med.
Inte veta vad de heter eller hur de ser ut.
Gör ont att inte vara där med henne och leva igenom dagen som innan.
Fan vad jag hatar detta.

Och jag känner mig så jävla splittrad med.
Ena stunden vill jag sluta skära mig och äta normalt för hennes skull,
för att visa att hon inte behöver vara orolig.
Men samtidigt vill jag skära mig hur mycket som helst och inte äta på 5 dagar,
bara för att hon ska tycka synd om mig.
För att hon ska se mig.
Men jag att jag antagligen kommer förlora henne ifall jag inte äter, det har hon ju redan hotat med.

Men gud vad tankarna flyger iväg.
Jag vet inte vad jag vill eller tror på längre.
Jag sitter inspärrad på mitt rum och tittar framåt i tiden, men allt jag ser är svart.
Jag ser ingen framtid. Jag ser inget hopp.
Jag kommer sitta i min säng med min dator i knät och bara hoppas på att någon ska se mitt skrik efter hjälp.

Men vafan prata jag ens om längre?
Jag borde bara gå och lägga mig nu och försöka rensa ut tankarna som kör runt i huvudet på mig i 180 km/h.