Sista delen nu då.

Liv nr 3
Mitt ana liv.
Vadå ana?
Anorexia, proana är kanske mera rätt.
Jag har alltid hatat mitt utseende och varit överviktig men aldrig lyckats göra något åt det. Jag har alltid kollat in lite då och då på anabloggar och varit så avundsjuk på att de kan vara så duktiga och inte jag. Att jag började "använda" ana kom egentligen av en slump.
Först och främst kom ju min depression, vilket gjorde att jag vill dö så jag ville inte äta. Jag åt max en gång per dag och då åt jag oftast inte mer än min knytnäve. Självklart rasade jag i vikt, mycket och snabbt. Då tänkte jag inte så mycket på det, men efteråt när jag börjar må bättre, då bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Så jag började följa anabloggar för att få tips.

Nästa steg, att kunna spy, kom också via en slump egentligen. Jag var full, riktigt riktigt full och mådde illa. Problemet är bara att jag är en sådan människa som inte kan spy, det kommer inget trotts att jag tittar på riktigt äckliga saker, sen är det ett till problem. Jag har (eller hade) spyfobi. Jag vågade verkligen inte stoppa fingrarna i halsen och spy, fårga mig inte varför, men så var det. Men på fyllan gör man ju saker som man inte borde, och det gjorde jag med. Jag stoppade fingrarna i halsen gång på gång och och även tandborsten och jag spydde.

Dagen efter tänkte jag mycket (var kanske inte superenkelt eftersom jag var ganska bakis, men det har inte med saken att göra). Jag tänkte på vad jag hade gjort. Jag klarade faktiskt av att stoppa fingrarna i halsen. Jag var stolt, riktigt stolt. Men såklart sa jag inte det till någon.

Några veckor senare skulle jag vara helt själv en hel helg. Då gick allt fel. Jag började hetsa. För er som inte vet vad det innebär så är det, jag antar att man är så hungrig så hjärnan säger till kroppen att äta allt den ser. För det är precis vad man gör.  Och jag åt och åt och åt. Det fanns ingen stopp. Efteråt fick jag sådan fruktansvärd ångest så jag trodde jag skulle dö (om inte magen som kändes mega stor tog död på mig först). Så jag stoppade findrarna i halsen. Om och om igen. Och där började det på riktigt.

Såfort jag ätit för mycket blev det toan. Jag skapade en proana blogg (proana = du har inte anorexia, men du lever som du hade anorexia, du kan alltså bli "normal" när du vill), jag började följa mer bloggar och komentera dem och jag fick ana-vänner. Jag började göra thinspovideos (thinspo = oftast smala tjejer, insperation och peppning) och lägga ut på youtube och jag kände som om jag faktiskt klarade av något för första gången i mitt liv. Jag var stolt. Sen har det bara rullat på.

Jag är fortfarande överviktig och har en lång bit kvar, men jag kämpar vidare. Jag ska bli smal! Jag ska bli vacker!
Jag ska bli perfekt!

---

Detta är mina tre liv.

Ramona
Själva (mitt självdestruktiva beteendes smeknamn)
Ana.

Detta är jag.