Jag är kär!
Nej det är jag inte!
Eller lite kanske,
nej,
eller ja.
Nej!
Jag vet inte!!
Det pirrar i magen när jag ser han och när jag tänker på han.
Jag får ett stort leende på läpparna när jag tänker på när vi höll varandra i handen och får en varm bubblig känsla när jag tänker på första kyssen (och hånglet ;)).

Vi har ju bara träffats en gång.
En ända liten gång, och jag är kär?!
Nej så kan det inte vara?
Lilla jag kan inte bli kär och ingen kan bli kär i mig.

Vad är det här?
Är jag kär eller?
Jag är förvirrad.

Jag har verkligen ångest över hela mitt liv just nu.

Jag har inte gjort all läxa.
Jag har inte städat kaninens bur.
Jag glömde att köpa kaninmat.
Jag har inte tränat.
Jag har ätit för mycket.
Jag har inte städat rummet.
Jag har inte duschat.

Jag är patetisk.
Jag vet inte ifall rakbladen kan rädda mig ikväll.

Jag fattar inte ens varför kag försöker.
Varför ger jag inte bra upp?

Okej fyllan blev ju ett misslyckande igår.
Tänkte allvarligt ta livet av mig, men sen så hade jag endel vänner (som jag inte träffat IRL) som övertygade mig om att inte göra det.
Det hela slutade med att jag kännde mig misslyckad som inte gjorde och äcklig efter dagens "mat" så jag gick och spydde flera gånger och fick upp allt. Tillslut var det bara luft kvar och då var jag nöjd. Alltså Ana tog över när inte Själva fick en chans.

Ett tag ville jag skära upp armen i alla fall, men innan jag ens han göra något så låg jag och sov. Jag kan verkligen somna på mindre än tre sekunder (och jag skämtar inte) när jag har alkohol i kroppen.

Idag vaknade jag med världens huvudvärk kan jag ju lova, detta pga att spydde en massa. Först kissar jag ut vätskan och sen spyr upp det sista, inte bra. Då blir det mega huvudvärk. Men efter ett stort glas vatten så löste sig det i alla fall.

ANA
Magen är underbar just nu också, den är hungrig men inte sugen på någon som helst mat. Eller jo egentligen, choklad och drömmar, men magen är allt för svag idag. Ana segrar. Så idag har jag fått i mig en shake (Nutrilett, chocolate shake) som är 111 kalorier har jag för mig och sen lite vatten. Duktigt.

SJÄLVA
Allt är lungt.
Jag antar att jag har så ont i armen nu så det räker.

RAMONA
-----inget-----

Har skitont i armen idag.
Såren vill inte läka som normalt.
Dom klias (vilket det brukar göra, men inte som denna gång) och ömmar.
Fuck!

Alltid har jag fått höra, ja men du är normal, det är inget fel på dig, du går igenom tonåren dom är jobbiga osv. Aldrig blivit sedd, sen kommer kusinen. Det är så synd om henne, ojoj. Här har du tabletter till det och det.
Vafan?
Har du någonsin blivit misshandlad hemma eller, av din lillbror eller? Nej tror inte det. Du är ensam barn. Vafan är det så synd om dig för då?
För din pappa suttit inne. Sen har jag fått höra att du blev våldtagen.

Jag ger mig.
Det är synd om dig, JÄTTE SYND.
Jag är bara en jävla fucking loser som tror att hon faktiskt mår dåligt. Jag är ingen.
Jag är ingen alls.
Jag är verkligen ingen.
Sorry att jag ens öppnade käften.
Sorry att jag finns.


Sorry.
Det var förihelvete inte meningen.
Jag ska fan ta livet av mig.
Jag ska lyckas denna gång.
Jag ska få bort eran jävla smärta.
Jag ska äntligen få er att må bra, utan mig.
Hurra!
Nu ska ni e
äntligen må bra.

Fucking bye!

Just nu har jag ett sånt där "jag vill gå och dö!"- tillfälle.
Dags att sluta dricka?
Ja.
Men det skiter jag i.
Jag vill vara så full att jag däckar.
Jag vill bara försvinna.

(jag tycker det är helt otroligt att jag kan skriva så bra ändå :O)

Själva får ta över inatt.
Mina armar kommer bli ännu vackrare.

Om det är fullt av stavfel skyller jag på fyllan just nu.

Fan!
Fyllan borde rädda mig från det onda, det brukar den göra.
Men inte nu.
Innan kunde jag bara supa mig stupfull och sen var allt bra, men nu hjälper det inte längre.
Fan!
Jag vill bara känna den underbara känslan igen!
Fan!
Jag vill bara känna ruset och vara lycklig. Som jag var innan. Då det bara funkade. Då jag kunde dricka, känna ruset och skratta mig lycklig.
Då det faktiskt funkade.
Nu går det inte. Nu blir jag bara mer ledsen varje gång. Vafan?!
Jag vill ha tillbaka mitt rus!
Jag vill få känna mig lycklig igen!
Jag vill ha mitt lyckliga fyllerus igen.
Vad ska jag göra för att få det tillbaka igen?

Öronen gör ont.
Det spelar ingen roll.
Spräng bort det,
få det att försvinna.

Höjer volymen lite till.
Högtalarna skorrar.

Försvinn!!
Konstig kännsla i magen.
Vad är fel?
Hela kroppen pirrar.
Spräng bort allt i huvet,
FÖRSVINN!

En hel del personer reagerade på mitt förra inlägg.

Jag är ledsen att jag visar upp min arm så som jag faktiskt gjorde och jag vet att det kan vara välldigt triggande för en del (inte för att någon påpekade det, men jag vet det själv). Men detta är ändå min blogg, min blogg där jag måste få skriva av mig. Få känna att mina nära och kära, förhoppningsvis, inte ser vad jag skriver så jag kan vara 100% ärlig för en gångs skull.

Egentligen så ville jag bara skriva en sak, Tack.

Jag vet att klockan ringer om typ 5 timmar och att jag måste sova, men jag måste också få skriva av mig!
Jag vill så gärna få ut allt, få prata med mina vänner och berätta hur dåligt jag mår. Men hur f*n ska jag kunna göra det? Då försvinner de på en gång! Då blir jag här ensam kvar. De har hunnit bli allt för trötta på mig nu och jag måste låtsas om som om allt är bra. Speciellt nu när de är så långt bort och jag har fått konkurans. På ett sätt är jag glad att jag flyttade hem igen, för jag hade nog knappast klarat av när jag ser mina vänner förvinna till andra personer men samtidigt känns det piss att jag bor hemma igen. Tänk om jag var där, då kanske vi inte skulle glida isär lika lätt?

Nu säger jag inte att vi glidit isär, men ändå. Jag som är så super otroligt känslig får allt att kännas så i alla fall.
Jag vill förfan bara ha min kompis för mig själv, hur jävla egoistiskt och bortskämt det låter så är det sant. Jag vet att den nya personen kommer bli mycket bättre vän med henne, dom är ju trotts allt mer lika. Vi har inget gemensamt egentligen, men den nya har en massa.

Jag kan nog lika väl se mig själv som ensam.
Då är jag ju i alla fall berädd när det händer.

Jag har faan ingen stans att ta vägen. Jag vill bara kunna prata med en kompis. Prata ut om att jag tycker livet är förjävligt, men har ingen. Alltså jag har ju en hel del kompisar, massor faktiskt, men jag är så rädd att förlora dom så jag säger inget. Jag vet ju hur nära jag varit innan så jag tänker inte säga nått. Det känns jävligt tungt, men detta är tydligen nått jag måste klara själv.

Fuck vad jag hatar livet just nu!

Jag bara undrar, var det verkligen så lätt?
Det har bara gått en vecka sen skolan började och ni har redan glömt mig. Ni har redan glömt vem Ramona är, ni kommer inte ens ihåg namnet. Jag finns inte längre. Inte för er i alla fall.

Ni kommer alltid finnas hos mig, men jag aldrig hos er.

Ana, det är bara du kvar nu. Nu måste du hjälpa mig igen!

Tårarna är nära.
Min kompis och jag har inte pratats vid på ett tag nu och det känns som om hon dissar mig. Jag vet ju att hon inte gör det, det är bara mycket nu när skolorna börjar och så.

Varför känner jag mig alltid så ensam för?
Jag kan vara i ett rum med 20 pers och jag pratar med alla och har skit kul, men ändå känns det som om jag är helt ensam. Jag är ju fan dum i huvet.

Jag blir förvirrad på mitt nya schema.
Jag känner mig helt rubbad efter alla dessa konstiga bussar.

Har jag tagit på mig för stort ansvar?
Kommer jag verkligen klara av de stora krav jag satt upp för mig själv?

Ana: Fyfan varför äter jag exakt hela jävla tiden?
Själva: Jag vill bara få se blodet komma, jag vill bara känna smärta.
Ramona: Jag klara inte av alla krav. Jag vill bara sova.

Jag är inte värd mer, så enkelt är det.
Jag är för äcklig.
Nutella, godis och pizza. Fyfan!
Jag vill bara spy vid tanken på det. Men jag har redan spytt idag så. Kunde inte klara av ångesten.
Så jävla fet jag är! Fyfan jag gråter när jag ser min kropp, hur kunde jag låta det gå så långt?

Trotts att skolan börjar snart så skärde jag mig. Tänkte ju att det kunde vara kul att få komma med hela armar och ben till en ny skola, men jag klarade inte av allt ikväll/natt.

Jävla äckel jag är!!

Usch jag känner mig helt värdelös.
Jag har inte städat rummet, duschat (lite smått dusch fobi eller nått :O) eller tränat.
Usch, usch, usch!
Ont i huvudet och sömnbrist har jag med.
Blä för allt det här!

I morgon måste jag ta mig själv i kragen!
Det första jag ska göra när jag vaknar i morgon är att gå ut och jogga lite, sen blir det dusch och sist städning.
Jag måste ta och skärpa mig!

Själva och Ana har varit lugna nu på sista tiden, allt för lugna. Jag får knappt ingen ångest när jag äter längre, bara när jag äter JÄTTE mycket så det känns som om magen ska explodera och Sjävla vill inte straffa mig längre.
Vad är det här egentligen?

Fyfan, mitt liv är helt upp och ned. Hoppas allt blir bättre tills skolan börjar då man får mer desiplin och rutin igen.
Jag hoppas verkligen, annars vet jag inte hur detta ska gå.
:(

Fattar inte varför jag inte fastar för.
På något sätt kändes det bara fel och jag vägrade och åt i alla fall.
Varför?
Gått upp har jag gjort med. :(
Usch!
På min ana blogg kunde jag inte skriva att något i huvudet sa nej till att fasta så jag skyllde på familjen. Jag skäms för mycket för att erkänna att jag bara är ett stort failbarn.
Men imorgon ska jag försöka vara lite bättre, ingen fasta kanske, men inte äta så jävla mycket!

Idag börjar jag fasta.
Detta inebär (för mig) endast flytande föda så som varma koppen, Nutrilett shake och smothies.
Vet inte ifall jag kommer att  kunna lyckas lura dom här hemma, det kommer bli trixigt, men det måste gå! Och jag måste klara av det!
Hur vet jag inte för jag är redan hungrig som fan, men det blir att äta lite smothies nu till brunch.

Bye bye

Om någon skulle börja läsa min blogg och skulle vilja följa den, så klickar ni här:
Följ min blogg med bloglovin

Sista delen nu då.

Liv nr 3
Mitt ana liv.
Vadå ana?
Anorexia, proana är kanske mera rätt.
Jag har alltid hatat mitt utseende och varit överviktig men aldrig lyckats göra något åt det. Jag har alltid kollat in lite då och då på anabloggar och varit så avundsjuk på att de kan vara så duktiga och inte jag. Att jag började "använda" ana kom egentligen av en slump.
Först och främst kom ju min depression, vilket gjorde att jag vill dö så jag ville inte äta. Jag åt max en gång per dag och då åt jag oftast inte mer än min knytnäve. Självklart rasade jag i vikt, mycket och snabbt. Då tänkte jag inte så mycket på det, men efteråt när jag börjar må bättre, då bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Så jag började följa anabloggar för att få tips.

Nästa steg, att kunna spy, kom också via en slump egentligen. Jag var full, riktigt riktigt full och mådde illa. Problemet är bara att jag är en sådan människa som inte kan spy, det kommer inget trotts att jag tittar på riktigt äckliga saker, sen är det ett till problem. Jag har (eller hade) spyfobi. Jag vågade verkligen inte stoppa fingrarna i halsen och spy, fårga mig inte varför, men så var det. Men på fyllan gör man ju saker som man inte borde, och det gjorde jag med. Jag stoppade fingrarna i halsen gång på gång och och även tandborsten och jag spydde.

Dagen efter tänkte jag mycket (var kanske inte superenkelt eftersom jag var ganska bakis, men det har inte med saken att göra). Jag tänkte på vad jag hade gjort. Jag klarade faktiskt av att stoppa fingrarna i halsen. Jag var stolt, riktigt stolt. Men såklart sa jag inte det till någon.

Några veckor senare skulle jag vara helt själv en hel helg. Då gick allt fel. Jag började hetsa. För er som inte vet vad det innebär så är det, jag antar att man är så hungrig så hjärnan säger till kroppen att äta allt den ser. För det är precis vad man gör.  Och jag åt och åt och åt. Det fanns ingen stopp. Efteråt fick jag sådan fruktansvärd ångest så jag trodde jag skulle dö (om inte magen som kändes mega stor tog död på mig först). Så jag stoppade findrarna i halsen. Om och om igen. Och där började det på riktigt.

Såfort jag ätit för mycket blev det toan. Jag skapade en proana blogg (proana = du har inte anorexia, men du lever som du hade anorexia, du kan alltså bli "normal" när du vill), jag började följa mer bloggar och komentera dem och jag fick ana-vänner. Jag började göra thinspovideos (thinspo = oftast smala tjejer, insperation och peppning) och lägga ut på youtube och jag kände som om jag faktiskt klarade av något för första gången i mitt liv. Jag var stolt. Sen har det bara rullat på.

Jag är fortfarande överviktig och har en lång bit kvar, men jag kämpar vidare. Jag ska bli smal! Jag ska bli vacker!
Jag ska bli perfekt!

---

Detta är mina tre liv.

Ramona
Själva (mitt självdestruktiva beteendes smeknamn)
Ana.

Detta är jag.

Detta är fortsättningen från Vem är Ramona? ~ Självhat & osäkerhet ~ Del 1 av 3. Detta kommer nog bli den längsta av delarna, detta kommer nog säkert även vara det längsta inlägg jag någonsin kommer göra på min blogg.

Liv nr 2
Mitt självdestruktiva liv..
Jag gör allt för att försöka dölja det, men samtidigt allt för att alla ska veta. Låter det knäppt? Ja det är det lite, men låt mig förklara. Om fel personer får reda på det så blir det bup och psykologer ännu en gång, därför gäller det att vara försiktig. Men samtidigt vill jag att hela världen ska veta, att hela världen ska tycka synd om mig. Varför? Därför jag alltid varit den där lilla duktiga flickan. Hon som alltid var så perfekt, men ingen titta åt, för var som alla andra. Jag vill att alla ska se för att de ska förstå hur ont det faktiskt gör inom mig. Se hur skadad jag är inombords.

Varför gör jag det då? Ska jag vara ärlig så kan jag inte svara på denna fråga helt, för jag vet knappt själv. Jag har alltid varit lite självdestruktiv av mig. Ätit för mycket, inte ätit tillräckligt, slagit mig själv, "snärtat" till mig med tofsar och gummiband, använt nålar för att sticka mig och någon gång skärt mig. Men det hela började inte förens jag såg en kompis som skärt sig och det kändes som mitt fel eftersom jag inte funnits där för henne av olika anledningar. Därför, både för att straffa mig och ge hämnd på henne så skärde jag mig.

Jag vill ge hämnd på henne, visa hur mycket hon faktiskt skadat mig när hon gjorde så mot sig själv. Problemet var bara att jag fastnade. Totalt. Ett sår blev till två, två blev till tre, tre blev till fyra och så fortsatte det tills jag hade över 70 sår på en arm på mindre än 24 timmar. Och det fortsatte så. Jag upptäckte hur skönt det var att lätta på trycket, vilket lugn det blev i huvudet. Min arm fick aldrig läka riktigt helt förens jag var där igen med ett rakblad. Tillslut var det så fullt på armen att jag fick gå över till nästa.

Kompisarna blev förtvivlade. De slängde rakblad, de gömde vassa saker, de skällde ut mig, de försökte prata förstånd med mig, de gjorde allt för mig. De var förtvivlade när de såg sin bästa kompis gå från en glad och sprallig tjej (som egentligen bara var en fasad) fastna i ett sorts drogmissbruk som hon inte kunde bli av med.

Drogmissbruk? Tänker ni säkert nu, ja det är det faktiskt. Att skära sig själv är inte bara att sluta. Att skära sig hjälper på så många sätt (men om du aldrig skärt dig och läser detta så försväntar jag mig inte att du ska förstå, men vad du än gör, börja aldrig! Du kan nog aldrig bli riktigt "frisk" från det) det får den psykiska smärtan att försvinna, du blir lung, det är jätte bra att straffa sig själv med det osv. Men har man väl börjar är det kört.

Men tillbaka till ämnet. Jo det jag nyss skrev var ju att mina vänner blev förtvivlade och frustrerade av allt som hände. Och mitt i allt kom min depression. Jag har alltid haft små depressioner, men aldrig som jag fick denna gång.
Jag såg ingen mening med livet längre.

Såren blev längre och flera och de kom allt oftare på armarna (jag kunde sitta en hel dag instängd på rummet med ett rakblad och skära upp hela armen). Jag gick knappt aldrig till skolan längre och gjorde jag det var jag alltid helt frånvarande och jag skolkade i stort sätt alla lektioner. Mina betyg sjönk drastiskt och vännerna blev mer oroliga. Från att vara en social, pratglad, sprallig tjej till någon som inte sa något eller aldrig log. Jag åt knappt inget heller (detta kommer jag gå in på mera på del tre) för jag brydde mig inte. Jag vill dö.

Flera gånger försökte jag ta sjävlmord genom att ta smärtstillande piller och skära sönder en pulsådra, men vågade aldrig riktigt gå hela vägen.
Mina kompisar började bli riktigt oroliga nu, speciellt min bästis som såg till mig varje dag. Hon tvingade mig att äta, hon såg till att mina piller var i säkert förvar, lika så allt vasst jag ägde. Hon var en riktigt bästa vän, en riktig ängel och jag har mitt liv att tacka till henne, för det var endast henne jag levde för. Inget annat bryde jag mig om, jag levde endast för henne.

Var var då mina föräldrar och mina syskon under denna tiden?
De var inte där just då helt enkelt. Jag bodde inte hemma av en anledning och träffade dem därför inte allt för ofta så de visste inget om. 

Under den tiden gick jag till bup, men hamnade mellan stolarna och fick konstiga, oregelbunda tider och fick inte träffa samma person mer än två gånger. Detta gjorde att jag aldrig fick en full diagnos, men chansen var stor att jag led/lider av separationsångest, identitetskris, panikångest och depression (eventuellt något mera som de aldrig hade tid med att göra någon undersökning av).

Nu har visserligen allt lugnat ner sig och jag mår bättre, men jag skadar mig själv fortfarande på ett eller annat sätt, och ärren är något jag kommer få leva med i resten av mitt liv.
De kommer blekna, visst, men de kommer alltid finnas där. Och jag kommer alltid ha ärr i själen